9,4
m50
ton330
kW50
km/hFakta
- Status: Utgångna
- Typ: Dieselelektriskt lok (V1), dieselhydrauliskt lok (V/V3)
- Axelföljd: C
- Längd: 9150 m (V1), 9450 mm (V/V3)
- Tjänstevikt: 48 ton (V), 50 ton (V3)
- Max axellast: 16 ton (V/V1), 16,7 ton (V3)
- Effekt: 260 kW (V1), 330 kW (V/V3)
- Startdragkraft: 117 kN (V), 153 kN (V1), 156 kN (V3)
- Hastighet: 32 km/h (V1), 50 km/h (V/V3)
- Tillverkare: English Electric (V1), Esslingen (V3), Deutz (V)
- Byggår: 1949 (V1), 1952-1954 (V/V3)
- Byggt antal: 2 (SJ V1), 50 (SJ V3), 7 (TGOJ V)
- Ursprunglig nummerserie: 3,4 (SJ V1), 5-56 (SJ V3), 801-807 (TGOJ V)
- Tillhörde: SJ, TGOJ, Munkedals Järnväg
De första stora dieselväxelloken
Fortfarande på 1940-talet var ångloken helt dominerande i växlingen på rangerbangårdarna runt om i Sverige. Dessutom hade många spår i till exempel hamnar ingen kontaktledning och därför kunde inte de elektriska Ub-loken användas och de bensindrivna Z-lokomotorerna var för svaga. Under 1940-talet började dock större diesellok komma och SJ beslöt av köpa in två växellok och prova dem.
V1-loken
De två loken byggdes i England och levererades 1949. De var treaxliga koppelstångslok som drevs dieselelektriskt genom en dieselmotor som via en generator drev två elmotorer. Loken hade hytten i ena änden och fick littera V1 hos SJ.
Tillverkades i Tyskland
De två V1-loken fungerade bra och SJ beslöt sig för att gå vidare och köpa fler växellok. Nu föll dock valet istället på ett liknande tyskt lok. Även detta var ett treaxligt koppelstångslok med hytten i ena änden men drivningen var dieselhydraulisk. SJ beställde sammanlagt 50 V3-lok som levererades 1952-1954. Loken kördes för egen maskin till Sverige från tillverkaren Esslingen i Stuttgart.
Lok hos TGOJ och Munkedals Järnväg
Även TGOJ (Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösunds Järnvägar) köpte in sju lok av liknande konstruktion, tillverkade av tyska Deutz. Största skillnaden var att blindaxeln (den axel som driver koppelstången) var belägen mellan hjulen istället för i ena änden som på V3. TGOJ-loken fick endast littera V eftersom man inte hade några andra större diesellok vid den tiden.
Munkedals Järnväg köpte också ett lok av samma typ som SJ:s V3. Loket tillverkades 1953 och skrotades 1982.
Stor motor
Alla V-loken hade en dieselmotor med lågt varvtal, det viktiga var ju inte hastigheten utan att loken var starka. Eftersom en lågvarvig motor kräver mer utrymme fick loken en ganska imponerande storlek med den stora kylaren som blickfång i framänden. Både V- och V3-loken fick den 6-cylindriska Deutz-motorn V6M 536.
Blev beredskapslok
V3-loken placerades på stora bangårdar som Malmö, Göteborg, Hagalund (Stockholm) och Gävle och de tjänstgjorde till slutet av 1970-talet då V4- och V5-loken tog över. Några av loken skrotades men ett tjugotal lok sparades som beredskapslok till 2003 då Banverket sålde dem till bland andra flera museiföreningar. Ett flertal V3-lok finns därför bevarade.
De sista TGOJ-loken togs ur trafik i början av 1980-talet och ett lok finns bevarat hos Grängesbergsbanornas järnvägsmuseum. De båda V1-loken finns också bevarade. Efter att SJ sålt de båda loken 1970 användes de vid Dannemora gruvor till 1992 då de slutligen hamnade hos Järnvägsmuseet respektive Norrbottens Järnvägsmuseum.
Mer om loktypen
- Ulf Diehl och Lennart Nilsson: Svenska lok och motorvagnar, diverse årgångar, SJK förlag
- Bernt Forsberg: Dieselväxelloken littera V1 och V3, artikel i Spår, Järnvägsmusei vänners årsbok 1993
- Ulf Diehl och Lennart Nilsson: Svenska motorlok 1911-1997, i boken Lok & vagnar 2 utgiven av Stenvalls förlag 1998
Andra länkar:
- Svenska-lok.se