Järnvägar började byggas i Sverige i mitten av 1800-talet. Det var sent i förhållande till många andra europeiska länder och det var långt ifrån självklart att man skulle satsa på denna nymodighet i bondelandet Sverige. Motståndare förskräcktes av kostnaderna och hävdade att detta snabba och ogudaktiga sätt att resa skulle göra människor sjuka. Dessutom skulle järnvägarna leda till en oönskad industrialisering. Men utvecklingen gick inte att hejda och under den senare hälften av 1800-talet exploderade järnvägsbyggandet.
Nora Bergslags Järnväg (NBJ) T21 med tåg Nora-Ervalla i Nora på 1960-talet. Nora-Ervalla öppnades redan 1856 och var en de första privatbanorna i Sverige. I dag är banan museijärnväg. Foto H Wahlin/Järnvägsmuseet.Stambanor och privatbanor
Riksdagen bestämde att längre banor, stambanor, skulle byggas av staten medan mindre järnvägar kunde få privat finansiering. En av de första statliga järnvägsträckorna blev Malmö-Lund som öppnades 1856 medan Nora-Ervalla som invigdes samma år var privat.
De statliga järnvägarna byggdes alla med normalspår, 1435 mm, medan många privata banor blev smalspåriga med framför allt 891 och 1067 mm spårvidd för att spara pengar. Av den totala banlängden omfattade det statligt byggda bannätet endast drygt 3/10. Systemet med både statliga och privata järnvägar levde kvar till 1939 då staten som en följd av många privatbanors dåliga ekonomi började ta över dem. Statens Järnvägar, SJ, blev därefter tillsammans med några få kvarvarande enskilda järnvägar de enda som bedrev tågtrafik.
Järnvägen förändrade samhället
Järnvägen förändrade samhället på många sätt. Tidsuppfattningen ändrades och en gemensam tid infördes för hela Sverige. Människor blev rörligare och även de som inte var rika kunde på ett enkelt sätt resa. Ny mark bröts där järnvägarna drogs fram och naturtillgångar som timmer och malm kunde transporteras långa sträckor. En industrialisering sattes igång, precis som järnvägsmotståndarna förutspått.
Buss passerar en nedlagd järnväg i Skåne. Foto Lennart Nilsson/Järnvägsmuseet.Nedläggningar och omstruktureringar
Det svenska järnvägsnätet var som allra störst år 1938 då det omfattade 16900 kilometer. Efter en glansålder på ett sekel började sedan järnvägsnedläggningarna ta verklig fart på 1950-talet. Många järnvägar gick i glesbygd och allt fler skaffade sig bil. Järnvägen sågs inte som ett modernt transportmedel och ända in på 1980-talet lades en lång rad banor ner, bland andra SJ:s sista smalspårsjärnvägar. I dag har järnvägsnätet en längd på ca 10900 km.
1988 genomgick järnvägen en stor förändring när SJ delades upp i Banverket som fick ansvar för själva järnvägarna och nya SJ som blev ett rent transportföretag. Detta gav andra företag möjligheten att köra tåg och i början av 1990-talet dök de första privata bolagen upp inom godstrafiken och den upphandlade regionala persontrafiken. Fortfarande hade dock SJ monopol på den långväga persontrafiken. Järnvägarna delades också in i stomjärnvägar och länsbanor. På länsbanorna fick respektive länstrafikbolag ansvaret för persontrafiken vilket på många håll lett till ett uppsving för tågen. Ett exempel är Pågatågen i Skåne som körs i regi av Skånetrafiken.
X2-tåg utanför Osby på Södra stambanan 2005. Snabbtåget X2 - mer känt som X2000 - är en symbol för järnvägens renässans från 1990-talet och framåt. Foto Frederik Tellerup.Renässans för järnvägen
En stor del av järnvägarna elektrifierades tidigt och de sista ångloken försvann i början på 1970-talet. Ökad automatisering har gjort antalet anställda inom järnvägen allt mindre och bara de största stationerna är bemannade. Istället fjärrstyrs trafiken.
Sedan 1990-talet har järnvägen åter fått en renässans i Sverige. Miljövänlighet, bekvämlighet och snabbhet talar för järnvägen. Nya banor byggs och gamla rustas upp. Speciellt regionaltågstrafiken har ökat och en del nedlagda hållplatser har åter öppnats. Avregleringen av persontrafiken har fortsatt och SJ AB, som nu enbart kör persontåg, har fått konkurrens av andra bolag på flera sträckor. Snabbtåget X2, som med sin topphastighet på 200 km/h innebar en revolution när det kom 1990, får nu samsas med andra tåg som kör lika snabbt.
Dessa två bilder av SJ:s bevingade hjul får symbolisera att järnvägen både har gamla rötter och har präglats av en långtgående utveckling. Det bevingade hjulet som det såg ut på en YP-rälsbuss från 1950-talet och som det ser ut på en X40-motorvagn från 2004.
